Lägg märke till att både regeringstider och stavningar för kungarna i Mangraidynastin (Ratchawong Mangrai) ราชวงศ์มังราย varierar en del i olika källor. Även Mangraidynastins början och slut varierar i källorna. I toppmenyn ”Kungligheter, övriga personer & kuriosa,” avsnittet ”Tidigare kungligheter,” kan du se en del av de olika varianterna i artikeln ”Kungarna i Lan Na.”

Då Chaiyasongkhram (r. 1311-1325), eller Phaya Chaiyasongkhram พญาไชยสงคราม, fick höra om sin fars död begav han sig till Chiang Mai med en stor militär styrka. Han stannade dock bara fyra månader i Chiang Mai, innan han återvände för att regera från Chiang Rai.

Chaiyasongkhram utsåg sin äldste son, den 41-årige Saen Phu (Phaya Saen Phu) พญาแสนภู, alternativt Thao Saen Phu ท้าวแสนภู, till regent i Chiang Mai den 15 maj 1318. Chaiyasongkhrams mellanson, Nam Thuam (Thao Pho Nam Thuam) ท้าวพ่อน้ำท่วม, utsågs till regent i Fang och hans yngste son Ngua (Thao Pho Ngua) ท้าวพ่องั่ว, fick regera Chiang Khong.

Chaiyasongkhrams yngre bror, Khun Khruea, som tidigare hade skickats i exil till Mong Nai av Mangrai begav sig 1319/20 mot Chiang Mai med sina styrkor där Saen Phu regerade utan någon officiell kröning. Saen Phu flydde utan att ta strid mot sin farbror. Först till Fang och senare till sin far i Chiang Rai. Khun Khruea (r. 1319-1322) blev ny regent i Chiang Mai.

Chaiyasongkhram beordrade 1322 Nam Thuam att leda en armé för att återerövra Chiang Mai och fånga Khun Khruea, vilket han också lyckades med. Khun Khruea hölls därefter fängslad i den sydvästliga bastionen Chaeng Ku Hueang แจ่งกู่เฮือง i Chiang Mais stadsmur fram till sin död fyra år senare. På grund av sitt mod och sin skicklighet utnämndes därefter Nam Thuam till ny regent över Chiang Mai 1322-1324.

I samband med störtandet av Khun Khruea hade Chaiyasongkhram också marscherat mot Chiang Mai i sällskap med sonen till kung Phaya Khamdaeng, som i sin tur var en son till den avlidne kung Ngam Mueang av Phayao. Sonen och den blivande kung Phaya Khamlue, gifte sig senare med Chaiyasongkhrams dotter Kaeophota (Nang Kaeo Phota) นางแก้วพอตา, för att säkra de goda relationerna mellan det blivande Lan Na och Phayao.

1324 bröt Nam Thuam sin lojalitet mot sin far. Chaiyasongkhram beordrade därför sin son Ngua att föra Nam Thuam till Mueang Khem เมืองเขม (Kengtung), vilket han också lyckades göra. Därefter inledde Saen Phu (r. 1325-1334) en andra regeringsperiod i Chiang Mai.

1327/28 dog Chaiyasongkhram 63 år gammal i Chiang Rai. Efter hans död fortsatte Saen Phu att regera i Chiang Mai, men han begav sig sedan till Chiang Rai 1328/1329 där hans far tidigare hade regerat och utsåg i stället sin 26-årige son Kham Fu (Phaya Kham Fu) พญาคำฟู (r. 1334-1336) att regera över Chiang Mai. Här finns det dock källor som anger andra regeringstider.

Fredagen den 3 mars 1329 beordrade Saen Phu att staden Chiang Saen skulle byggas på den plats där ruinstaden Ngoenyang legat. Han lät då uppföra en mur runt staden, som var rektangulär med sidorna 1 400 meter och 3 000 meter. Andra källor anger åren 1325, 1327 eller 1328 för denna händelse.

Saen Phu bosatte sig sedan i Chiang Saen tillsammans med sin familj ända fram till sin död 1334 eller 1335. Chiang Saen var rikets viktigaste stad under denna tid och också en av sin tids främsta befästningar. Staden hade imponerande höga murar och en djup vallgrav och varje gång riket hamnade i problem hade Mangrai och hans efterträdare valt att omgruppera sig i Ngoenyang eller Chiang Saen.

Det var först under kung Kham Fu, som liksom sin far valde att bosätta sig i Chiang Saen, som Chiang Mai återfick en viss stabilitet. Rikets inflytande och utbredning hade dock minskat och riket skulle aldrig återfå sin forna ställning. Riket Phayao annekterades dock under Kham Fus regeringstid. Jag har tidigare berättat att det exakta årtalet för detta varierar i källorna. 1338 kan vara en bra gissning, men då hade ju hans regeringstid redan avslutats enligt vad jag skrivit här ovan!

Annekteringen av Phayao gjorde Kham Fu tillsammans med Nans regent Phaya Pha Nong พญาผานอง och Phayao plundrades. Kham Fu ville dock inte dela bytet med Phaya Pha Nong och drog sig tillbaka till Chiang Saen med merparten av bytet. Nans regent hämnades genom att plundra Fang. Kham Fu skickade därefter trupper för att ta strid med Nans härskare. Efter hårda strider drog sig Nans trupper tillbaka. Chiang Mais krönika säger att Kham Fu ledde en misslyckad attack mot Phrae 1340/41.

Förhållandet mellan Nan och Lan Na förblev ansträngt och Nan valde i stället att närma sig Sukhothai.

Kham Fu påstås ha drabbats av en spektakulär död. Under ett bad 1345 ska han ha blivit attackerad och uppäten av en krokodil! Observera att det finns andra källor som bidrar till förvirring genom att påstå att Kham Fu hade dött redan 1325 eller 1336!

Efter Kham Fus regeringstid styrde hans son kung Pha Yu (Phaya Pha Yu) พญาผายู (r. 1336-1355), som valde att flytta tillbaka administrationen från Chiang Saen till Chiang Mai.

I slutet av sin regeringstid hamnade Pha Yu i krig med riket Lan Xang och han tvingades ge upp en del av sitt territorium i utbyte för fred. Du kan läsa mer om detta i avsnittet "Laos tidiga historia,” artikeln " Kung Fa Ngum [ฟ้างุ่ม] (1353-1373).”